NHL 2026/27 | Genomgång av Montreal Canadiens
Spelare som tillkommit:
Chris Kreider
Spelare som lämnat:
Brendan Gallagher, Joe Veleno
Läs även om:
Atlantic
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Ottawa Senators
📌 Boston Bruins
📌 Detroit Red Wings
Metropolitan
📌 Washington Capitals
📌 New Jersey Devils
📌 Philadelphia Flyers
📌 New York Rangers
📌 Columbus Blue Jackets
📌 Pittsburgh Penguins
📌 New York Islanders
Central
📌 Dallas Stars
📌 Utah Mammoth
📌 Winnipeg Jets
📌 St. Louis Blues
📌 Nashville Predators
📌 Chicago Blackhawks
Pacific
📌 Vegas Golden Knights
📌 Edmonton Oilers
📌 Los Angeles Kings
📌 Anaheim Ducks
📌 Seattle Kraken
📌 Calgary Flames
📌 Vancouver Canucks
En Conference Final tidigare än väntat
Montreal tog stora kliv redan 2024/25 när laget återvände till slutspel. Förra säsongen kom nästa och betydligt större steg. Canadiens vann 48 matcher, slutade trea i Atlantic Division och tog sig hela vägen till Conference Final. För en organisation som fortfarande befinner sig ganska tidigt i sitt nuvarande lagbygge var det en enorm framgång.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att inte stirra sig blind på slutresultatet. Montreal kunde lika gärna ha åkt ut redan mot Tampa Bay i första rundan. I den sjunde och avgörande matchen blev Canadiens fullständigt utspelade och förlorade skotten med 29–9. Ändå vann de. Anledningen hette Jakub Dobes.
Sedan väntade Buffalo och även där krävdes sju matcher. Den gången behövdes dessutom övertid innan Alex Newhook skickade Montreal vidare. Först mot Carolina tog det stopp när Canadiens förlorade fyra raka efter segern i den första matchen. Det tar ingenting ifrån vad Montreal åstadkom. Tvärtom är det imponerande att ett så pass ungt lag lyckades navigera sig igenom två stenhårda slutspelsserier.
Men jag tycker samtidigt att det säger någonting om var laget befinner sig. Montreal är bra. Jag är inte säker på att de är så bra som en plats bland NHL:s fyra sista lag antyder riktigt än.
En kärna att bygga kring i många år
Det är samtidigt svårt att inte bli imponerad när man tittar på vilka spelare som redan driver det här laget.
Nick Suzuki gjorde 29 mål och 101 poäng förra säsongen och vann dessutom Selke Trophy. Cole Caufield passerade 50-målsgränsen och slutade på 51 mål och 88 poäng. Juraj Slafkovsky fortsatte sin utveckling med 30 mål och 73 poäng medan Ivan Demidov stod för 19 mål och 62 poäng under sin rookiesäsong. Det är en riktigt jäkla bra offensiv kärna. Och det bästa är nästan kontrakten.
Suzuki kostar 7,88 miljoner dollar per säsong och Caufield 7,85. Lane Hutson ligger på 8,85 miljoner. När lönetaket fortsätter stiga blir framför allt Suzuki och Caufields avtal bara mer värdefulla. Det ger Kent Hughes väldigt bra förutsättningar framöver.
För Montreal behöver inte stressa fram någonting. De behöver inte försöka klämma ut en sista Stanley Cup-jakt ur en kärna som närmar sig bäst före-datum. Tvärtom finns det all anledning att tro att flera av lagets viktigaste spelare fortfarande kan bli bättre.
Chris Kreider passar faktiskt väldigt bra
Montreal har inte gjort särskilt mycket under sommaren och jag tycker egentligen inte heller att det fanns någon anledning att göra det. mBrendan Gallagher har lämnat och istället har Chris Kreider nyligen kommit in efter att han och Anaheim kommit överens om att bryta hans kontrakt. Det bytet gillar jag.
Gallagher har betytt mycket för Montreal genom åren, men som hockeyspelare är han i allra högsta grad utbytbar i det här skedet av karriären. Kreider ger Canadiens något betydligt mer intressant. Han är förstås inte heller samma spelare som för några år sedan, men skottet finns fortfarande där och han kan bidra åt båda håll. Framför allt vet vi hur farlig Kreider kan vara runt motståndarnas mål.
Jag hade faktiskt varit ganska nyfiken på att testa honom tillsammans med Suzuki och Caufield. Inte nödvändigtvis för att Kreider är bättre än Slafkovsky, utan för vad det skulle kunna göra med resten av laguppställningen.
Kreider–Suzuki–Caufield.
Slafkovsky–Kapanen–Demidov.
Plötsligt får Montreal möjlighet att sprida sin offensiva kvalitet över två kedjor och Slafkovsky skulle kunna ge Kapanen och Demidov både storlek och puckskydd i andrakedjan. Just centerdjupet bakom Suzuki är fortfarande ett frågetecken. Oliver Kapanen gjorde fina 22 mål som rookie, men är fortfarande relativt oprövad och Jake Evans samt Phillip Danault gör sig betydligt bättre längre ner i hierarkin. Det är kanske inte färdigt där ännu.
Ivan Demidov har bara börjat
Det är lätt att glömma hur ung Ivan Demidov fortfarande är eftersom förväntningarna varit så höga så länge. 19 mål och 62 poäng under rookiesäsongen är en väldigt fin start och offensivt finns egentligen allting där. Kreativiteten, händerna och förmågan att skapa chanser gör att jag har väldigt svårt att se 62 poäng som något slags tak.
Det finns delar kvar att utveckla, framför allt defensivt och fysiskt. Men det är också hela poängen med Montreal. De gick till Conference Final samtidigt som Demidov fortfarande befinner sig i början av sin NHL-karriär. Slafkovsky är fortfarande ung. Kapanen har precis gjort sin första hela säsong. Det finns redan mycket offensiv kvalitet och samtidigt ganska uppenbara möjligheter till intern utveckling.
Lane Hutson börjar bli löjligt bra
Sedan har vi Lane Hutson. Offensiven behöver vi knappast diskutera längre. 12 mål och 78 poäng från en back talar ganska bra för sig självt. Jag gillar framför allt att vi även såg en klar förbättring i den defensiva delen av spelet. Det har funnits en bild av Hutson som en liten offensiv back som behöver skyddas defensivt. Den blir svårare och svårare att hålla fast vid.
Montreal har dessutom byggt en intressant grupp runt honom. Noah Dobson gjorde 47 poäng under sin första säsong i klubben och ger Montreal ytterligare en riktigt skicklig pucktransportör. Kaiden Guhle är väldigt användbar när han är frisk och även om jag tycker att Mike Matheson haft det lite kämpigt de senaste åren finns det fortfarande en bra back även i honom. Alexandre Carrier gör också ett väldigt bra jobb i sin roll och bidrar med stabilt tvåvägsspel.
Hutson är den självklara stjärnan. Men det här är inte en backsida som bara består av Hutson och ett gäng frågetecken. Det finns en stabil grund att luta sig mot och underifrån kommer dessutom den 21-årige österrikiske landslagsbacken David Reinbacher, som gjorde en bra säsong med Laval Rocket i AHL.
Hur mycket kan man begära av Dobes?
Om Montreal ska upprepa förra säsongens framgångar kommer målvaktsspelet återigen att bli väldigt viktigt. Jakub Dobes var fullständigt fantastisk när det behövdes som mest. Efter OS hade han en räddningsprocent på 91,6 och låg samtidigt topp tio i flera av de mer avancerade målvaktsmåtten. Sedan kom slutspelet och framför allt insatsen i Game 7 mot Tampa Bay kommer att leva kvar länge.
Men här tycker jag ändå att det finns anledning till viss försiktighet. Dobes är fortfarande relativt oprövad som förstamålvakt över en hel NHL-säsong och att utgå från att han bara ska fortsätta spela som han gjorde under våren och slutspelet känns lite farligt. Samtidigt tyder det mesta på att han helt enkelt är en oerhört bra målvakt. Jag tenderar bara att vara lite försiktig tills jag har sett det över tid.
Även bakom honom är situationen väldigt spännande. Jacob Fowler är bara 21 år och betraktas som en av världens främsta målvaktstalanger. Han fick känna på NHL redan förra säsongen och gjorde det så bra att Samuel Montembeaults framtid i klubben plötsligt blivit väldigt osäker.
Montembeault själv kommer från en katastrofsäsong med 87,2 i räddningsprocent. Det betyder att han just nu betraktas som tredjespade och även om det är löjligt lyxigt lär Montreal ha ett intresse av att se vad man kan få för honom i en trejd. Enligt uppgifter har klubben varit ute på marknaden under sommaren, men ännu inte fått något tillräckligt attraktivt bud.
Det är ändå lite förvånande. Säsongen innan stod Montembeault 62 matcher, hade 90,2 i räddningsprocent och räddade 22,75 mål mer än förväntat. Lägg därtill en cap hit på bara 3,15 miljoner dollar och jag hade trott att intresset skulle vara större.
Det behöver inte gå lika bra för att vara bra
Det är kanske det viktigaste när jag tittar på Montreal inför den här säsongen. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om de tar ett steg tillbaka resultatmässigt. Atlantic Division är stenhård. Flera av konkurrenterna har blivit bättre och Montreal gjorde väldigt lite under sommaren. Det är dessutom svårt att räkna med att Dobes ska rädda dem ur situationer som Game 7 mot Tampa Bay varje gång.
Men ett steg tillbaka behöver inte betyda att utvecklingen går åt fel håll. Det här laget gjorde 3,40 mål per match förra säsongen, sjunde bäst i NHL, och hade ligans tionde bästa powerplay på 23,1 procent. Suzuki passerade 100 poäng. Caufield gjorde 51 mål. Slafkovsky tog ytterligare ett steg. Demidov gjorde 62 poäng som rookie och Hutson har redan utvecklats till en av ligans mest spännande backar.
Och nästan alltihop kan fortfarande bli bättre. Det är därför jag tycker att Montreal är så intressant. De behöver respekteras redan nu. Förra säsongen visade att de kan slå bra hockeylag och gå långt i ett slutspel. Men jag tycker fortfarande att deras bästa möjlighet att vinna Stanley Cup ligger framför dem.
När Suzuki, Caufield, Slafkovsky, Demidov och Hutson samtidigt sitter på kontrakt som ger Kent Hughes väldigt mycket handlingsutrymme finns det heller ingen anledning att stressa. Förra säsongens Conference Final behöver inte vara början på ett väldigt kort fönster. Det kan snarare ha varit första glimten av vad Montreal Canadiens håller på att bli.
Styrkor
→ En fantastisk ung kärna
→ Nick Suzuki vann Selke Trophy
→ Caufield ger laget en målskytt på absolut toppnivå
→ Lane Hutson är redan en av ligans mest spännande backar
→ Väldigt fördelaktiga kontrakt på flera av kärnspelarna
Vad kan bli ett problem?
→ Dobes har fortfarande begränsad erfarenhet som förstamålvakt
→ Tunt på centerpositionen bakom Suzuki
→ Atlantic Division är extremt tuff
→ Svårt att räkna med samma utdelning i jämna slutspelsmatcher igen
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Ivan Demidov (F)
→ Oliver Kapanen (F)
