NHL 2026/27 | Genomgång av Minnesota Wild
Spelare som tillkommit:
Blake Coleman, Maxim Shabanov, Olli Määttä, Calvin Pickard
Spelare som lämnat:
Mats Zuccarello, Marcus Johansson, Vladimir Tarasenko, Jake Middleton
Läs även om:
Atlantic
📌 Tampa Bay Lightnings
📌 Montreal Canadiens
📌 Buffalo Sabres
📌 Toronto Maple Leafs
📌 Ottawa Senators
📌 Boston Bruins
📌 Detroit Red Wings
Metropolitan
📌 Washington Capitals
📌 New Jersey Devils
📌 Philadelphia Flyers
📌 New York Rangers
📌 Columbus Blue Jackets
📌 Pittsburgh Penguins
📌 New York Islanders
Central
📌 Dallas Stars
📌 Colorado Avalanche
📌 Utah Mammoth
📌 Winnipeg Jets
📌 St. Louis Blues
📌 Nashville Predators
📌 Chicago Blackhawks
Pacific
📌 Vegas Golden Knights
📌 Edmonton Oilers
📌 Los Angeles Kings
📌 Anaheim Ducks
📌 Seattle Kraken
📌 Calgary Flames
📌 Vancouver Canucks
Quinn Hughes förändrade Minnesota
Det råder ingen större tvekan om vilken affär som förändrade Minnesota Wild förra säsongen. När Bill Guerin plockade in Quinn Hughes från Vancouver skickade han samtidigt en väldigt tydlig signal om vart den här organisationen ville. Minnesota hade redan inlett säsongen bra, men med Hughes i laget förändrades både nivån och förväntningarna.
Och det gick snabbt. Hughes gjorde 53 poäng på 48 matcher i Minnesota och gav Wild precis den typ av puckdominant superstjärna från backsidan som väldigt få lag i NHL har tillgång till. Brock Faber var dessutom en av spelarna som verkligen gynnades av förändringen och spelade i 60-poängstakt efter trejden.
Det är lätt att förstå varför. Hughes kan styra spelet på ett sätt som väldigt få backar klarar av och Faber är nästan en perfekt partner bredvid honom. Han kan åka skridskor, försvara stora ytor och städa upp när Hughes börjar röra sig över hela offensiv zon.
Tillsammans ger de Minnesota ett förstapar som kan mäta sig med vilket annat backpar som helst i NHL. Problemet var bara att Hughes naturligtvis inte kom gratis. Marco Rossi försvann bland annat till Vancouver och det är ett tapp som fortfarande syns väldigt tydligt när man tittar på Minnesotas centersida.
Äntligen ett steg framåt i slutspelet
Det tycker jag samtidigt inte ska få ta bort något från det Minnesota faktiskt åstadkom förra säsongen. För första gången på över ett decennium lyckades Wild vinna en slutspelsserie. Och det var inte direkt något blåbär som stod på andra sidan. Minnesota slog ut Dallas Stars på sex matcher och gjorde det dessutom på ett väldigt övertygande sätt. I spel fem mot fem vann Wild målskillnaden med hela 19–5 över serien.
Sedan tog det stopp mot Colorado och det tycker jag inte att man ska dra några alltför stora växlar av. Avalanche var NHL:s bästa lag under grundserien och när serien väl drog igång hade skadeproblemen dessutom börjat hopa sig för Minnesota. Inte minst tappet av Jonas Brodin blev kännbart för en backsida som redan lutade sig tungt mot sina bästa spelare.
Colorado blev till slut för bra och vann serien på fem matcher, men jag tycker ändå att slutspelet som helhet ska ses som ett rejält steg framåt för Wild. De tog sig äntligen förbi den där första rundan och visade mot ett väldigt bra Dallas att de faktiskt kan vinna en tung slutspelsserie.
Nu höjs istället ribban. Det räcker inte riktigt längre att bara ta sig till slutspel.
Kaprizov är superstjärnan, men hur bra har Boldy blivit?
Kirill Kaprizov är naturligtvis fortfarande den stora offensiva stjärnan. Han gjorde 45 mål och 89 poäng på 78 matcher förra säsongen och det säger ganska mycket om hans nivå att det nästan får betraktas som en liten besvikelse.
Under de fyra föregående säsongerna hade Kaprizov producerat i en takt motsvarande 104 poäng över 82 matcher. Han är fortfarande en av NHL:s främsta yttrar och spelaren Minnesota i första hand bygger sin offensiv kring.
Men det är nästan Matt Boldy jag tycker är mest intressant inför den här säsongen. Boldy gjorde 42 mål och 85 poäng på 76 matcher och har på allvar börjat etablera sig bland NHL:s bästa yttrar. Han har storleken, skickligheten och förmågan att vinna puckar samtidigt som offensiven fortsatt utvecklas. Det börjar helt enkelt bli svårt att hitta särskilt många svagheter i hans spel.
Med Kaprizov och Boldy har Minnesota två yttrar som båda kan bära en förstakedja offensivt. Och det leder oss ganska naturligt till problemet.
Men vem fan ska spela center?
Det här är den stora frågan jag har kring Minnesota Wild.
Joel Eriksson Ek är en jäkla fin hockeyspelare. Han är stark, väldigt skicklig defensivt, jobbig att möta och kan dessutom bidra offensivt. Han gjorde 51 poäng på 70 matcher förra säsongen och är precis den typen av spelare jag skulle vilja ha i ett lag som ska försöka vinna Stanley Cup.
Men jag vill helst ha honom som andracenter. I ett lag med Kaprizov, Boldy, Hughes och Faber tycker jag att det sticker ut ganska rejält att det inte finns någon legitim förstacenter. Rossi försvann i Hughes-affären och bakom Eriksson Ek handlar det framför allt om Ryan Hartman och Danila Yurov.
Yurov är intressant och gjorde 27 poäng under sin rookiesäsong, men därifrån till att bli den center Minnesota behöver är steget ganska långt. Hartman kan göra mycket nytta och har tidigare fungerat tillsammans med Kaprizov, men inte heller honom ser jag som förstacenter i ett lag med Stanley Cup-ambitioner.
Det är här jag tycker att Minnesotas lagbygge blir lite skevt. De har två fantastiska yttrar. De har en av världens bästa offensiva backar. De har ytterligare en back i Faber som börjar närma sig den absoluta toppen. De har väldigt bra målvakter. Men på hockeyns kanske viktigaste forwardsposition saknas den där sista pusselbiten.
Coleman passar perfekt, men ersätter inte allt som försvunnit
Samtidigt har Minnesota tappat ytterligare offensiv kvalitet under sommaren. Mats Zuccarello har lämnat efter att ha gjort 54 poäng på 59 matcher. Marcus Johansson är tillbaka i SHL och Vladimir Tarasenko, som gjorde 23 mål förra säsongen, har också lämnat.
Det är ganska mycket offensiv produktion och erfarenhet som försvunnit. Därför gillar jag verkligen värvningen av Blake Coleman. Han börjar visserligen komma upp i åren, men tvåvägsspelet håller fortfarande väldigt hög nivå och jag tycker nästan att han känns skräddarsydd för Minnesota. Han jobbar, tacklas, försvarar och kommer från en bra säsong med 20 mål.
Sätter du Coleman tillsammans med Boldy och Eriksson Ek får du en kedja som kan bli fruktansvärt jobbig att möta. Men Coleman är inte Zuccarello. Det är inte samma kreativitet och framför allt löser hans intåg inte problemet på centersidan.
Maxim Shabanov är mer av en joker. Han gjorde bara 18 poäng på 44 matcher för Islanders förra säsongen, men får han chansen tillsammans med Kaprizov kommer förutsättningarna naturligtvis vara helt annorlunda. Där finns offensiv skicklighet och en möjlighet för Minnesota att få betydligt mer än vad Islanders lyckades få ut av honom.
Sedan behöver Wild förmodligen också få mer från yngre spelare som Yurov och Bobby Brink. Jag tycker fortfarande att det finns bra bredd här. Men precis som med centersidan är jag inte helt övertygad om den offensiva kvaliteten bakom de största namnen.
En av NHL:s bästa backsidor
På backsidan har jag betydligt färre frågetecken. Quinn Hughes och Brock Faber är redan ett fantastiskt förstapar. Bakom dem finns Jonas Brodin och Jared Spurgeon och när alla är friska tycker jag att det här är en av de absolut bästa topp fyra-uppsättningarna i NHL.
Problemet ligger just i de där orden. När alla är friska.
Brodin har missat minst 20 matcher under fyra raka säsonger och Spurgeon fyller 37 under säsongen. När Brodin försvann under slutspelet senast blev det väldigt tydligt hur mycket svagare Minnesota blev bakom Hughes och Faber.
Det är därför jag ändå gillar att Olli Määttä kommit in. Det är knappast en värvning som får någon att springa ner till arenan för att köpa säsongskort, men han är en väldigt användbar NHL-back som kan spela högre upp i hierarkin när skadorna börjar komma.
Jake Middleton har försvunnit och det kostar Minnesota en del storlek och fysik, men totalt sett är jag inte speciellt orolig. Hughes, Faber, Brodin och Spurgeon är en absurt bra topp fyra när alla är tillgängliga.
Två riktigt bra målvakter, men hur länge?
Sedan har vi målvaktssidan. Jesper Wallstedt fick sitt stora genombrott förra säsongen och slutade med 91,6 i räddningsprocent och 13,3 fler räddade mål än förväntat. När Filip Gustavsson fick problem mot slutet av grundserien var det Wallstedt som fick förtroendet i slutspelet och han svarade med att hjälpa Minnesota slå ut Dallas. Det är svårt att begära särskilt mycket mer från en ung målvakt.
Gustavsson hade samtidigt en betydligt märkligare säsong. Han var på väg mot ytterligare ett riktigt starkt år innan spelet fullständigt rasade under avslutningen. Totalt landade han på 90,4 i räddningsprocent och 4,19 fler räddade mål än förväntat. Efter säsongen opererades han i höften och eftersom rehabiliteringen gör att han missar inledningen av säsongen har Minnesota plockat in Calvin Pickard som tillfällig ersättare.
När båda svenskarna är friska tycker jag ändå att det här är en av NHL:s bättre målvaktsduos. Frågan är bara hur länge båda finns kvar.
Wallstedt ser mer och mer ut som Minnesotas långsiktiga förstamålvakt och Gustavsson sitter på ett kontrakt som gör situationen intressant. Jag hade inte blivit speciellt förvånad om Wild någon gång börjar undersöka möjligheten att använda honom i en större affär.
Och ska Bill Guerin göra ytterligare en stor trade känns målet ganska uppenbart. En center.
Är Minnesota riktigt så bra som marknaden säger?
Jag tycker att Minnesota Wild är riktigt bra. Kaprizov och Boldy ger laget enorm spets på kanterna. Hughes är en av världens bästa hockeyspelare. Faber är på väg mot samma absoluta toppskikt bland backar. Eriksson Ek är en fantastisk tvåvägsspelare och målvaktssidan är väldigt stark.
Det här är inte längre det där klassiska Minnesota Wild som är ganska bra på mycket utan att egentligen ha den individuella spetsen för att skrämma de bästa lagen. Spetsen finns nu. Förra säsongen gjorde Wild dessutom 104 poäng, slutade fyra i NHL i insläppta mål och tog sig förbi Dallas i slutspelet. Det finns väldigt lite som talar för att laget plötsligt skulle falla ihop.
Därför förväntar jag mig också att Minnesota löser en slutspelsplats. Men jag upplever samtidigt en viss övervärdering när jag tittar på hur marknaden värderar dem. På vissa håll placeras Minnesota ungefär jämsides med eller till och med framför Dallas och riktigt så säker är jag inte på att Wild bara ska kliva in och slåss i den absoluta toppen av Central Division.
Centersidan är för tunn. Zuccarello, Johansson och Tarasenko har lämnat och det finns fortfarande ett ganska stort beroende av att de bästa spelarna håller sig friska.
Kanske spelar det ingen roll. Kanske räcker det att ha Kirill Kaprizov och Matt Boldy på kanterna, Quinn Hughes och Brock Faber på backsidan och Wallstedt och Gustavsson längst bak. Det är en jäkla massa kvalitet.
Men ska jag värdera Minnesota som ett av de allra bästa lagen i NHL vill jag fortfarande se den där sista pusselbiten i mitten.
Styrkor
→ Kirill Kaprizov och Matt Boldy ger riktigt fin spets
→ En av NHL:s bästa topp fyra på backsidan
→ Väldigt stark målvaktsduo
→ Gott om tvåvägskvalitet
Vad kan bli ett problem?
→ Saknar en legitim förstacenter
→ Tappat offensiv kvalitet i Zuccarello, Johansson och Tarasenko
→ Brodin och Spurgeon har ålder och skadehistorik emot sig
→ Ganska stort beroende av superstjärnorna
Spelare att hålla ett extra öga på
→ Jesper Wallstedt (MV)
→ Danila Yurov (F)
